ellinoriusa

Tankar om vad som händer efter detta år, framtiden och ja allmänt livet.

Jag har jättesvårt att se mig själv i Sverige. Just nu trivs jag så bra här och njuter av livet. Jag försöker att inte tänka så mycket på framtiden och vad som kommer hända om ett halvår. Jag vet inte heller hur det känns om 5 månader, kanske jag känner att det verkligen är slutjobbat som Au pair. Men det är svårt att komma undan.

West Linn, Portland och Oregon känns så pass hemma för mig nu att det kommer bli jättesvårt att lämna. Jag bor hos en familj som jag avgudar och älskar. Jag vill inte tänka på den dagen jag lämnar.

Jag är rädd för att jag ska få en stor kulturchock när jag kommer hem. Vilket också är ganska troligt. 1 år borta från sitt hemland är en väldigt lång tid och man ser saker på ett annat sätt. Det kommer nog ta sin tid att komma in i Sveriges kultur. Jag kommer säkert ligga och gråta och sakna USA väldigt mycket. Men jag ska tillbaka till USA i mitt liv, det är en sak som är säkert.

Jag har som tur en andrahand när det gäller såna här saker och tur är så har vi samma panik. Tack Anna för att vi är så lika men ändå olika.

Jag har ikväll också fått chansen att prata en hel del med Wills syster som sedan augusti har bott i Malaysia med sin dotter och man. De är nu hemma för 4 veckors besök innan de återvänder dit bort igen. Det var väldigt intressant att prata med henne. Vi pratade mycket om hur Sverige, USA och Malaysia skiljer sig. Hur mycket man måste lära sig om och acceptera för att kunna leva i en annan kultur. Hur man kan känna av kulturchockar.

Hon beskrev nu att hon kunde känna lite av en kulturchock i sitt eget hemland (hon har varit hemma i en vecka) och hur lång tid det tar att ställa om sig till sitt gamla liv. Jag tror att jag kommer få uppleva något liknande.